De första steglösa transmissionerna kom i lantbrukstraktorer i slutet av nittiotalet. Det var Fendt som var först ut.
I början på tvåtusentalet kom Case/Steyer tätt följda av Claas Xerion, John Deere, Massey Ferguson, Deutz-Fahr, New Holland, Lamborghini och Same. För några år sedan dök JCB Fastrac upp med steglösa modeller och i fjol kom Claas med steglös transmission i de konventionella traktorerna. I år har även Valtra steglös transmission att ebjuda sina kunder.
Försäljningen av traktorer med steglös transmission har kontinuerligt ökat, men det som kommer nu är allt mer sofistikerade lösningar och automatik i semipowershifter och fullpowershifter.
En del anser att de steglösa transmissionerna tar onödigt mycket bränsle och att nya moderna semipowershifter är bättre och har framtiden för sig.
Jag är inte så säker på det.
Helt rätt så tar en semipowersshift mindre mängd bränsle eftersom förlusterna är mindre i dessa jämfört med steglösa transmissioner.
Dock finns det ett problem. När man kör med kraftuttagsdrivet redskap och samma motorvarvtal hela tiden blir körningen ryckigare med en powershift jämfört med en steglös transmission.
Hur tror ni merparten av traktorerna är konstruerade vad gäller transmissionen om tio år?
Semipowershifter kallas transmissioner med både mekaniska lådor och powershiftlådor. Det finns otaliga kombinationer. När det gäller steglösa transmissioner finns i huvudsak två system, bortsett från rena hydrostater.
Den första bilden visar det system som används av Fendt, Massye Ferguson och nya Valtra S. Den andra bilden visar det system som används av Case IH, Steyr, New Holland, John Deere, Deutz-Fahr, Same, Lamborghini och Claas. Även Valtra N/T har ett sådant system som i bild två fast med ett femte växelsteg.
Den tredje bilden visar ett exemepel på en semipowershift, denna med fyra grupper och sex powershiftsteg.
Bild:1
Kraften kommer från motorn på den axel som kommer in från höger. Den går in på planethållaren i planetväxeln, triangeln längst till vänster. I planetväxeln fördelas kraften upp i en mekanisk och en hydrostatisk del. Hydraulpumpen längst upp i bild drivs av planetväxelns ringdrev medan solhjulet, kugghjulet till vänster om hylsan benämnd Dyna-VT, är kopplat mekaniskt till hjulen via nyss nämnda hylsa.
Under motoraxeln sitter summeringsaxeln där den mekaniska och hydrauliska delen kopplas samman och samarbetar för att driva traktorn framåt. Hydraulmotorn verkar direkt på summeringsaxeln.
Längst ner i bild finns fält/transportväxeln och via den går kraften direkt till hjulen, axeln som pekar åt höger längst ner i bild.
Bild:2
Från motorn tar kraften två vägar, dels till en hydrostatdel, dels till en mekanisk transmission. Därefter sammanförs de båda drivlinorna och vid den punkten har man en ”variabel hastighet”. Denna variabla hastighet går vidare till en växellåda med fyra mekaniska steg, som växlar som en automatväxlad bil, fast med tandhjul i stället för lameller. Sist i drivlinan sitter fram-/backväxellådan. Hela transmissionen styrs av datorkraft och vid acceleration börjar traktorn i den ”mekaniska” ettan, kör från 0 till max i hydrostatdelen och går därefter till den ”mekaniska” tvåan osv.
Bild:3
Den gröna delen i mitten är kopplingsfri fram/back. Dreven till höger är den fyrväxlade mekaniska lådan medan den gula delen till vänster är den sexstegade powershiften. Den består av två planeter som sitter tätt och ger fyra växelsteg. Framför dem sitter ytterligare en planetväxel som egentligen fördubblar vilket innebär åtta powershiftsteg. Emellertid sammanfaller utväxlingen för två av dem så i praktiken används endast sex steg totalt i powershiften.
